No och jag

Huvudpersonen i boken är en intelligent tjej på 13 år som heter Lou Bertignac. Hon är blyg, osäker och ensam.

Monsieur Marin är en sträng lärare som tycker om ordning och reda. Eleverna tycker att han är skräckfull och osympatisk. Han anser att alla ska uppföra sig på ett visst sätt och klä sig enligt strikta regler. Jag tycker att Monsieur Marin borde fokusera på att lära ut istället för att klaga på elevernas kläder. 

Lou bor i Paris tillsammans med sina föräldrar. Hon studerar på ett gymnasium där hon känner sig ensam och liten. Hennes klasskompisar är 15 år, hon hoppade över två klasser när hon var yngre.

Stämningen hemma hos Lous familj är nedstämd och tillgjord. Lous mamma lever i förnekelse och vill inte gå vidare efter sitt barns död. Lous pappa är också ledsen men han har insett att man måste göra det bästa av situationen. Han försöker att spela glad och säger uppmuntrande ord till Lou men ibland går han in på badrummet för att gråta. Lou behöver kärlek och omtanke som hennes föräldrar inte ger henne. Allt hon vill är att få tillbaka sin mamma som verkar ha glömt bort att en av hennes döttrar fortfarande lever.

Under Lous föredrag tror jag att klassen fick leva sig in i hur livet som hemlös kan vara. Många hemlösa får en stämpel som knarkare, fattiga, värdelösa och smutsiga. Bakom stämpeln finns en människa med en historia att berätta. När man går på gatan måste man öppna ögonen och se de hemlösa. Det är lätt att inte bry sig om statistik och främlingar men svårt att inte bry sig om en vän. Jag tror att Lou ville förmedla att man ska sluta blunda, ta ett första steg och lära känna människorna bakom siffrorna. Efter att No fick berätta sin historia genom Lou tror jag att hela klassens syn på hemlösa förändrades.