No och jag - s.61

• Huvudpersonen i boken är trettonåriga Lou, som hoppat över två klasser p.g.a hög IQ och intelligens. Hon är tillbakadragen, och mycket av det kan bero på hur det ser ut hemma. Hennes omgivning vet inte hur de ska bete sig runt henne, hon är ju så mycket smartare än dem alla. Så jag tror faktiskt att det är hennes omgivning som tagit att steg ifrån henne, och inte tvärtom. 
• Monsieur Marin är en bestämd lärare. Han vill att hans lektioner ska vara så som han säger, det finns ingen andra åsikt. Det vet jag efter hur han sagt åt sin elever att uppföra sig i hans klassrum. Ett ex är när Lucas glömde sin penna och han sa "Monsieur Muller, jag ser att ni är väl förberedd inför det nya läsåret. Glömde ni utrustningen på stranden?" Med en så intelligent flicka i klassen, förväntar han sig mycket från Lou. Hon ska kunna svara på frågor som ingen i hennes klass kan. Jag vet inte hur resten av lärarna i Frankrike är, men Marin verkar vara en lärare som vill ha kvar uppförandet från hans skoltid. Jag skulle inte säga att man har respekt för Marin, utan rädsla. Rädd för vad han skulle kunna göra om det inte är som han vill. Han verkar bry sig om sina elever, som när han bad Lou vara försiktig efter att hon berättat vad hennes föredrag ska handla om.
• Lou befinner sig hemma, i skolan och tågstationen. I hennes klass är de trettio elever. En elev som hon är förtjust i är Lucas. Han är inte klassens plugghäst, men han är väldigt söt. Hittills har hon inte presenterat någon kompis eller någon hon umgås med. Det beror nog på hennes ålder. På tågstationen ägnar hon sin tid åt att titta när folk går in och ut ur tågen, hur deras ansikten förändras av att se någon som otåligt väntat. Hur de slänger sig i någons famn. Jag tror att hon gör det för att se hur man känner när man ser någon man tycker om. Det är något hon inte upplevt på ett tag. Jag tycker att det är ganska sorgligt och det är synd om hennes mamma som inte ens kan försöka bättra stämningen. Hon har heller inte en vän som hon kan prata med. Hemma är det inte bättre. Hon pratar knappt med sin mamma. Då och då får hon en puss, en smekning och det är allt, en beröring.
• Lou hade varit ensamt barn i många år, tills hennes mamma blev gravid och fick en dotter. Inte länge efter födseln dog hennes enda syskon. Lous mamma tog förlusten väldigt hårt och det gjorde henne deprimerad. Pappan som tog hand om sin fru, var tvungen att hålla tillbaka sina känslor. Han ville inte göra sin dotter mer ledsen. Sen dess har Lou inte haft en vanlig konversation med sin mamma. Hon vet inte hur en konversation mellan en mamma och dotter fungerar. Lous pappa hoppas att Lou klarar sig i skolan och att hon aldrig ska känna sorg. Han försöker få tillbaka stämningen och ordningen hemma, men med en fru som inte städar, klär på sig, pratar eller gör något är det svårt. Ingen försöker ens prata med henne om hur situationen ser ut, hon har inte kunnat gråta, lutad mot någons axel. Hennes pappa gråter i badrummet och tror att ingen hör. Att inte prata om problemet gör att Lou känner sig utanför, ensam och oälskad.
• Jag tror att Lou inte bara har berättat om varför No är hemlös, eller hur hon kom fram till att bli hemlös. Jag tror att hon tagit med Nos personliga tankar, känslor osv. För det är inte något man kan se när man tittar på en ung kvinna med smutsiga kläder. Det här kan hända vem som helst. Att man växer upp med stora drömmar som att bli professionell fotbollsspelare, men så sitter man en dag på tågstationen och spenderar sitt liv där. Lou har nog berättat om vilka skillnader som finns mellan hemlösa människor och människor med hem. Kanske har hon berättat hur en vanlig födelsedag kan se ut och hur Nos födelsedagar har sett ut. Sådana saker som man inte tänker på, men som skiljer sig väldigt mycket. Det skulle jag applådera för. Att hon berättar känsliga saker, men som inte är det minsta lilla överdrivet. Hon har försökt få det ur ett perspektiv man aldrig annars får.