1. Huvudpersonerna i boken är Lou Bertignac och No. Lou är en överintelligent 13-årig tjej som går i ettan på gymnasiet där hon nu ska hålla ett föredrag om de hemlösa i Paris. Hemma är hennes mamma deprimerad efter att Lous lillasyster dött och pappan gråter i smyg i badrummet.
No är arton år och hemlös. Hon tillbringar den mesta av sin tid hemma hos vänner där hon ibland sover, eller på tågstationen där Lou brukar sitta och titta på människor.
2. Monsieur Marin är Lous mycket stränga lärare som gett henne i uppdrag att hålla ett föredrag. Han är skolans skräck och många är lite rädda för honom. På hans lektioner får man inte tugga tuggummi eller på pennan, gunga på stolen, ha håret okammat, titta på väggklockan, prata med någon eller tvinna sitt hår med mera. Han är sträng och ingen går säker för hans "osynliga ögonpar över hela kroppen" som ser allt. Inte ens Lou som alltid sköter sig och ser anständig ut går säker när hon råkar titta ut genom fönstret.
Monsieur Marin tycker jag verkar vara en lärare som vill ha för mycket ordning på lektionerna (då tänker jag mest på att man till exempel måste ha håret snyggt kammat). Men mitt intryck är ändå att han har en del intressanta lektioner med tanke på hur han pratar med Lou om hennes föredrag.
3. Lou lever i en lägenhet i Paris men spenderar mycket tid i skolan och på stationen Gare D' Autrelitz där hon observerar människor och deras känslor. Hennes miljö känns väldigt sorglig och ensam, både hemma men även i skolan och det faktum att hon spenderar så mycket tid själv. Hemma är hennes mamma deprimerad vilket ger hela lägenheten en väldigt mörk atmosfär, och eftersom hennes pappa är vanmäktig och kan inget göra blir det inte bättre av att han och Lou har svårt att göra något åt det. I skolan har Lou inte några vänner som hon kan umgås med, de flesta som pratar med henne tycker det är lite obehagligt att hon är så smart och liksom ser deras känslor. Det känns också som att hennes liv är så ensamt eftersom att hon spenderar så mycket tid på en tågstation och tittar på människor. Hennes höga intelligens gör att hon känner sig utanför och inte riktigt förstår hur andra människor fungerar. Känslan av att hon tittar på dem från utsidan förstärks av att hon faktiskt gör det på stationen.
4. Lous familjesituation är lika jobbig som miljön. Att ha en deprimerad mamma hemma gör som sagt att hela familjen dras med ner och kan inte leva som de gjorde förut. Det faktum att pappan försöker leva normalt och döljer att han gråter verkar bara göra det värre för Lou. Jag tror att hon skulle må bra av att hennes pappa försökte prata med henne om hur hennes mamma mår och vad de kan göra åt det istället för att låtsas som ingenting i Lous närvaro. Det faktum att hon har förlorat ett småsyskon och att ingen av hennes föräldrar har ork att verkligen bry ig om henne tror jag kommer göra att Lou får problem som vuxen med att bilda relationer med andra människor bland annat.
5. Jag tror det Lou pratade om som berörde var Nos beskrivningar på att det faktiskt är helt vanliga människor som lever på gatan. De flesta av kvinnorna har haft normala liv innan och sedan kanske blivit misshandlade av sin kille och flytt därifrån vilket gjorde att de fick lämna allt och nu lever på att tigga. Jag är ganska säker på att Lou inte pratade om siffror och statistik på hur många hemlösa som finns utan istället om Nos erfarenheter och delar av hennes liv. Hur det faktisk är att inte ha något riktigt hem, och att det finns många hemlösa överallt i Paris. Det är bara det att man ser dem inte om man inte tittar.
Nadja Sand
